Nej, det var inte en fantastisk avslutning på min första intensiva hockeysäsong som intensiv betraktare framför TV:n och på hemmamatcherna som åskådare och publikvärd. Men det var faktiskt en precisionslandning. Och det är verkligen inte dåliga nyheter.
Innan jag går in på säsongen, några tankar om ämnet idrottspsykologi. Det är ingen hemlighet att framgångar inom elitidrotten beror på mycket små skillnader. Skid- och biltävlingar avgörs på tusendelar av en sekund, vinnaren av Tour de France har bara en knapp ledning efter några tusen kilometer – och i hockey kan målskillnaden efter 52 matcher vara avgörande. Det handlar alltså om de berömda ”marginalerna” som gör skillnaden mellan framgång och mindre framgång. Vad kännetecknar framgångsrika lag och idrottare? Förutom individuell klass, talang och rätt attityd spelar miljön en viktig roll, tillsammans med den aldrig försumbara faktorn ”tur”. Mycket kortfattat och mycket överdrivet kan man säga att sannolikheten för framgång är mycket högre i en välskött klubb än i en dåligt skött klubb.
En titt på vår förening visar en ganska blandad bild. En tillbakablick. Och ett försök att förklara varför det inte var helt lätt för ett hockeylag att spela på en mycket hög nivå i det långa loppet.
I början av säsongen stod det klart att det fanns ett antal utgående kontrakt med spelare och tränare. Framför allt fanns det dock inget kontrakt med den oerhört viktiga sportchefen Thomas Johannson. Och i några mycket tydliga intervjuer pekade Thomas Johannson specifikt ut de svaga punkterna i klubben: inga förändringar, inga nya idéer och för mycket ”fortsätt som förut”. Dessa intervjuer skulle ha lett till avsked i ett vanligt företag, men inte i Leksand. Tack gode Gud för det! Men vad gör det med spelarna? Skapar det förtroende när den egna sportchefen inte har något kontrakt och talar väldigt öppet om nödvändiga förbättringar? Och vad gör det med spelarna när de under hösten får reda på att klubben har långsiktiga ekonomiska problem? Och de får reda på det på ett sätt som inte är särskilt professionellt: klubben reagerar nästan i panik på en artikel i en regional tidning, som vid närmare eftertanke inte säger så mycket nytt, med ett katastrofalt pressmeddelande – och beslutar att inte informera spelarna före en match. Tyvärr hade man glömt att ta med sig spelarnas mobiltelefoner, så de fick reda på det via (sociala) medier. Så: inget kontrakt med sportchefen, ingen klarhet om det egna kontraktet och en svår ekonomisk situation som också kommunicerades dåligt. Vad gör det med ett lag? Vad gör det med en spelare som lever på sin sport?
Och däremellan lämnar den verkställande direktören företaget, mer eller mindre över en natt. Skälen är förståeliga och den som upplevt hur mycket passion den avgående VD:n lade ner i sitt arbete kan sympatisera med dem. Förändringen är påtaglig och många saknar Andreas Hedboms empati och medmänsklighet.
Sedan, i december, kom den förlösande nyheten: vi förlänger kontraktet med sportchefen! Detta avtal bygger på en gemensam vision om klubbens framtid. Detta hade varit ett bra tillfälle att informera både internt och externt om denna gemensamma vision. Jag hoppas och förutsätter att spelarna (och damspelarna, se nedan) informerades om denna vision. Det gjorde man inte med klubbmedlemmarna, men det är ett helt annat, sorgligt, ämne.
Ett inslag var säkert minskningen av spelarbudgeten med nästan 10% – och även här kan en eller två talangfulla spelare ha undrat vad detta innebar för deras framtid.
Och det fortsatte inte direkt med några framgångssagor under den andra halvan av säsongen. Den ekonomiska situationen fortsatte att vara mycket ansträngd, det rapporterades om likviditetsproblem och medierna hade höga klickfrekvenser på grund av obekräftade rapporter om att viktiga spelare bytte klubb. Alla som någon gång har suttit i ett omklädningsrum, nästan oavsett nivå, vet att det pratas kalkon där. Varför skulle det vara annorlunda i Leksands IF?
Det var bara problem som fortsatte att komma ut. Ett exempel är den olyckliga hanteringen av sociala medier. Så länge jag har följt klubben via dess medier har de sprutat ut vad de har kunnat. En god vän till mig skulle säga: marknadsföring från helvetet! Mycket sändes – men de glömde att lyssna och moderera. Och de slutade placera relevant information på ett meningsfullt sätt för att undvika otrevliga kommentarer. Låter som en dålig strategi från 90-talet.
Ser spelare från ett lag hur en klubb behandlar de andra lagen? Vad kan spelarna tänka när de ser hur känslokallt deras eget damlag behandlas? Från utsidan, mitt perspektiv, var behandlingen av damerna på gränsen till respektlös. Inget synligt stöd, ingen närvaro och efter den dramatiskt förlorade matchen mot Färjestad: ingenting, tystnad. Och naturligtvis inte ett ord om framtiden. Jag bara gissar hur kvinnorna känner det och jag anar också hur spelarna i herrlaget känner sig inför behandlingen av kvinnorna.
För övrigt fanns det två andra förtroendeskapande åtgärder som tyvärr inte förverkligades: För det första att utveckla en gemensam vision med svar på frågan: Vilken typ av förening vill vi vara? Detta hade kanske också underlättat rekryteringen av en ny VD. Och för det andra, ett snabbare genomförande av nyemissionen. Detta kunde ha minskat en del av den ekonomiska osäkerheten. Båda punkterna, en gemensam vision och en bra kapitalisering, skulle ha bidragit till förtroendekontot. Det skulle kunna ha gjort det. Och en ny vision skulle också ha lyft en del av den mörka dimma som har hängt över klubben sedan 2023. Det verkar för sent att reda ut allt nu, men nu är det dags att forma framtiden – på ett annat sätt.
Och så, strax före den avgörande matchen, klubbens närmast absurda kommunikation kring de nya årskorten. Genom dålig kommunikation – förmodligen baserad på dåliga beslut – lyckades de förolämpa även de mest lojala fansen. Och även här: tror ni inte att spelarna inser detta? Tro det eller ej: även mycket, mycket bra hockeyspelare är bara människor som låter sig påverkas, vare sig de vill det eller inte.
Ingen av de punkter som jag har beskrivit är ensamt ansvarig för den här säsongen. Men jag tror att miljön inte riktigt hjälpte till i år. Så min respekt, och även mitt tack, för denna precisionslandning. För låt oss vara ärliga: att spela slutspel skulle ha strött en hel del florsocker över de nuvarande problemen och nedflyttning skulle ha varit katastrofalt med tanke på den finansiella situationen.
Ett litet, subjektivt, bevis för min tes om att spelare behöver en bra och förtroendeingivande miljö är Anton Johannson. En mycket bra säsong med ständiga förbättringar. En av anledningarna är säkert att han alltid kände en hand på axeln, vilket gjorde att han förstod att hans framtid var säkrad. Så han kunde koncentrera sig fullt ut på sitt spel. Jag tycker att NHL ligger klart före SHL i det här avseendet.
Mycket tydligt i slutet: Jag tror att klubben och klubbens ledning arbetar mycket hårt – och med de bästa avsikter. Men jag tror också att klubben skulle göra klokt i att arbeta lite mer strategiskt och professionellt. Jag kan illustrera detta med ämnet kommunikation: det finns en hel del god vilja här, men ingen strategi och ingen professionell expertis. Detta kommer att bli en av de viktigaste uppgifterna för den nya verkställande direktören och jag hoppas att den genetiska kopplingen till Dalarna inte var den avgörande faktorn när det gäller att hitta rätt person.
Slutligen två höjdpunkter från den gångna säsongen – förutom några enastående matcher, underbara mål och ett fantastiskt målvaktsspel. På den positiva sidan kan nämnas informationsevenemanget för medlemmarna den 25 januari i år. Ett praktexempel på öppen, tydlig och mycket bra kommunikation. Mer av detta tack!
Å andra sidan: inga fler korvätartävlingar, tack! Det var verkligen samma nivå som att öppna en bilaffär för begagnade bilar. Zacke förtjänar inte det.
Med detta i åtanke: Tack för en bra säsong och Skål för en bra ny säsong!